Noterat från kursen ”Anlägg och hävda en äng” den 19 juni.
Kursen anordnades tillsammans med Ulriksdals koloniförening och avhölls på ängen på västra sidan av Tivoliområdet.
Kursledare var Veronica Holm tillsammans med Catharina Österman.
Kerstin Hagblom, som är studieansvarig i koloniföreningen, deltog själv i kursen och delger oss här sin upplevelse av den, och några tänkvärda tankar om hur vi bör förvalta den nya kunskapen:
”Vi befinner oss i ett ekologiskt sammanhang. Och då behöver vi gemensamt ta ansvar för det. Ett sätt att göra det är att gynna den lokala inhemska ängsfloran. På det sättet får vi inte bara en mer varierad flora utan även mat till våra pollinatörer.
En ängflora tar tid på sig att etableras på en leråker. Marken får inte vara för fet. Sättet att göra den mer mager på är att slå gräset och forsla bort det under ett antal år.
Att slå med lie var förr det vanliga sättet att slå gräset. I en tid utan bullrande och energislukande maskiner. Muskelkraft och kunskap om hur och när man slår, slipar och bryner sin lie var insatsen. Något som var självklart i det jordbrukssamhälle som vi då levde i.
Handens kunskap måste numera erövras på annat sätt, genom att gå en kurs i lieslåtter exempelvis. Såväl vi i Bergshamra koloniförening som grannföreningen i Ulriksdal har områden i och runt våra områden som skulle må bra av att omvandlas till ängsmark.
19 juni var det kursdags. Dagens moderna liar, så kallade knackeliar, visade dig vara ljuvliga att jobba med. Rent meditativt som flera konstaterade. På en väldigt kort tid slog vi en bred yta utmed Tivoliområdets västsida.
Vi kunde! Vi lärde oss snabbt att slå och bryna. Och om någon vill veta varför det heter knackeliar så är det bara att fråga oss som var med!
Kurs är en sak, uthållighet en annan. Lie ska införskaffas, förvaras och skötas, gräset ska slås och tas om hand. Om viljan finns i föreningen får vi inrätta en ny funktion, en liefogde. Visst vill vi gynna den biologiska mångfalden och visst vill du vara liefogde?!!!”
Några bilder från kursen:
Från vänster: Karin, Mari, Kerstin, Gösta och Anette.
Lämna ett svar